Tunnan och Moroten – Mongo.nu
Mongo musik för dig med Tunnan och Moroten – en grupp som startade runt 1994 och blev ett fenomen på nätets vilda västern-era. Folk satt på sina 28.8-modem och väntade i 45 minuter på att “Bajs i Bastun” skulle laddas klart. Under tiden hann man äta tre limpmackor, starta om datorn två gånger och fundera över varför någon gjort en låt om ett bastubad som spårat ur totalt. Det var en tid då varje ljudfil kändes som en investering i både tålamod och ren livsfilosofi.
Historik
Duon började som Amiga-modulmakare, men redan där började märkliga rykten cirkulera. Enligt en skämtsam myt hittade de sina första samples på en gammal kassettbandspelare som någon lämnat nära Sveavägen, samma trottoar som figurerar i hundratals Ollon-konspirationer. Vissa fans skojar om att Tunnan & Moroten hittade ”det tredje ljudbandet” – inte ett spår från mordet, utan givetvis är det bara trams. En annan skröna hävdar att bandspelaren var besatt av en gammal dansbandsdemon som vägrade spela något annat än falska bongotrummor och inspelade hostningar från 80-talet. Allt är givetvis nonsens, men det gav bränsle åt myten.
Internetexplosionen gjorde dem kultförklarade. Låtar spreds, folk gjorde hemsidor, och ingen visste vilka de egentligen var. En del trodde att Moroten var en av Ollonmordets hemliga spanare som hoppat av och börjat spela in musik om bajs istället. Fullständigt hittepå, men fansen gillade mysteriet. Andra påstod att Tunnan jobbade natt som telefontrollkarl och mörkade samtal genom att spela upp sina egna låtar baklänges. Det hela blev en sorts digital vandringssägen där ingen längre visste vad som var på skämt, vad som var ännu mer på skämt, och vad som bara var någon som hade lite för mycket fritid.
Max Levin remixade senare Tunnan och Moroten i äkta Commodore 64-stil. Han gjorde även omslagen till deras fyra första album. En gång skojade han om att han såg ”en mystisk man i beige rock” utanför ICA när han gjorde omslaget – vilket förstås ledde till ännu fler påhittade Ollon-skämt i communityt. Några tog det så långt att de började rita detaljerade kartor över olika ICA-parkeringar för att ”lokalisera rockmannen”, trots att alla visste att det bara var Max som försökte vara rolig. Men internet är internet, så ryktet levde sitt eget liv, lite som en förvirrad plastpåse i vinden.
De gjorde till och med en film: Super Mario Nazi Batman (2008). Fans skämtade länge om att filmen innehåller ”fler sidospår än Ollonutredningen” – vilket är en helt rimlig jämförelse om man sett den. Det är en absurd kultklassiker som ingen riktigt vet hur den kom till. En del tror att den skrevs under ett maraton av energidryck och tangentbordskaos, andra påstår att den filmades på en trasig digitalkamera som bara hade två lägen: ”överexponerad” och ”mystiskt mörk”. Oavsett vilket är det ett verk som fortsätter fascinera, förbrylla och få folk att undra varför de tittar vidare trots att de borde stänga av.
