Tunnan och Moroten – En odyssé i brunt klet
Stinkande mongomusik för dig med sällsynt dålig smak! Tunnan och Moroten dundrade igång runt 1994 och smetade snabbt ner hela det svenska internet med renodlad, kletig avföringshumor. Folk satt med sina tjutande 28.8-modem i en stank av svett och intorkad diarré, och väntade i trekvart på att kultförklarade mästerverk som ”Bajs i Bastun” skulle ladda klart. Under tiden hann den bruna sörjan stelna i kalsongerna, medan man tuggade på gamla limpmackor och undrade varför i hela fridens namn man frivilligt lyssnade på en man som skrek om ett bastubad täckt i rinnande avföring.
Kletig Historik
Duon började kräkas ut Amiga-moduler i mitten av 90-talet, och ryktena började direkt rinna likt lösavföring genom skvallerkanalerna. En myt säger att de hittade sina absolut brunaste samplingar på ett gammalt, kletigt kassettband som låg dolt under en hög med hundbajs nära Sveavägen. Vissa hardcore-fans hävdar bestämt att bandet var helt indränkt i mystisk brun smet, och att det inte alls handlade om politiska spår, utan snarare om en besatt dansbandsdemon som vägrade spela något annat än fis-ljud, spyor och anala trumsolon. Helt osant såklart, men herregud vad det luktade i communityt!
När internet exploderade blev den bruna duon fullständigt kultförklarad. Bajslåtarna flög över nätet som flygande diarré, hemsidor poppade upp, och ingen visste vilka dessa kletiga genier egentligen var. Gick det rykten om att Moroten var en förrymd bajskorv från en hemlig militärbunker? Ja. Påstod folk att Tunnan jobbade natt med att kleta ner publika telefonkiosker med frukostgröt och spela upp baklängesinspelade fisar för intet ont anande tanter? Givetvis! Hela fenomenet förvandlades till en tjock, trögflytande soppa av digitala lögner där ingen längre visste vad som var skämt och vad som var ren mental kollaps.
Legendaren Max Levin klev senare in i den bruna dimman och remixade eländet i äkta, sprakande Commodore 64-stil, samtidigt som han ritade de kletiga omslagen till deras fyra första bajs-album. Det skojades friskt om att Max såg ”en mystisk gubbe täckt i bajs” utanför den lokala matbutiken när han skissade på konstverken. Detta ledde givetvis till att galna fans började rita kartor över ICA-parkeringar för att hitta ”Bajsmannen”, trots att alla innerst inne förstod att det bara var Max som hade råkat kliva i en ovanligt stor hundskit.
De lyckades dessutom producera en hel långfilm i form av: Super Mario Nazi Batman (2008). Filmen beskrivs bäst som ett visuellt lavemang – ett absolut kaos som innehåller mer sidospår än en igentäppt toalett. Filmen spelades in med en trasig digitalkamera som tycktes ha linsen insmord i brun kräm, vilket gav allt ett mystiskt, mörkt och kletigt skimmer. Det är ett konstverk som fortsätter att fascinera, förvåna och få normala människor att spy rakt ut över tangentbordet.